en sak som jag stör mig på ganska så mycket är nyfikna människor. om man skriver en status på facebook som låter lite deppig eller så, då är de alltid folk som är nyfikna och skriver "vad har hänt ?" fast dom inte bryr sig för fem öre. jag erkänner att jag också är lite nyfiken och kan tänka "undra vad som har hänt" men jag skriver aldrig och frågar av nyfikenhet och om man inte står personen nära eller vad man ska säga. och när jag frågar, så bryr jag mig av hela mitt hjärta.
jag väljer vem jag vill öppna mig åt, och jag har lärt mig att man inte kan lita på alla. de är faktiskt väldigt få jag kan lita på, 2-3 stycken. och om någon frågar, så säger man "nä men de är inget" då blir dom plötsligt helt sur och dryga och kan inte fortsätta skriva. de var bara just de dom ville veta, sen var de skitsamma med allt annat.
de var inte så viktigt att fortsätta prata och tillexempel fråga vad man gör, sådär allmänt bara.

jag är iallafall glad att jag har dom jag har så att säga, litar på väldigt få men dom allra bästa.
synd att man oftast känner sig ensam ändå. ingen att vända sig till ? jo evelina, dom som bryr sig.
men jag märker att ju äldre man blir destomer tillbaka dragen. man ringer inte lika ofta till sin bästis och gråter.
inte jag iallafall, lite synd ändå eftersom att de bara blir värre av att sitta hemma och hålla allt inom sig.

de absolut värsta jag vet och min största rädsla är ensamhet. jag klarar inte av tanken att vara ensam, jag får panikångest och de är jätte jobbigt. och även då jag känner mig ensam, även om jag inte är de så får jag panik. jag tänker bara på alla stackars människor utan familj, vänner osv. fytusan ! nä tack alla fina ♥ ni vet vilka ni är